:)
Anyone can give up, it's the easiest thing in the world to do. But to hold it together when everyone else would understand if you fell apart, that's true strength...
eller...
Life is too short to stress yourself with people who don't even deserve to be an issue in your life.
Kände bara att de här 2 texterna tilltalade mig så jäkla mycket. Det har nu gått 4 månader sen jag mycket förväntansfullt kom till Sydney, med skyhöga förhoppningar om hur livet skulle bli. Jag hade sökt in på en skola och dessutom kommit in, trotts att jag trodde att inte mina betyg dög. Jag visste att jag skulle söka nya jobb, träffa massa nya vänner och sisst men inte minst - fortsätta på något som jag vid den tidpunkten trodde var kärlek.
CRASH! Dröjde inte länge innan jag insåg att så inte var fallet. Lurad. Nedtryckt. Sparkad på och glömd. Som en tegelsten i huvudet på någon. Eller som en yxa i magen. En snara runt halsen eller kanske något som faktiskt inte går att beskriva i ord alla gånger. Så kändes det.
I mitt huvud var det kaos. Känslor, sinnen, tankar, minnen, måsten, faktan, ALLT var lite av ett kaos.
4 månader har nu gått och jag skaffat mig ett jobb jag älskar. På god väg att avsluta ett diploma of marketing med högsta betyg i alla ämnen. Helt oslagbara vänner som jag vet kommer finnas med livet ut. Många förtjänar guldmedaljer. Så många minnen har dokumenterats, både digitalt, i huvudet och i hjärtat.
Det jag vill få sagt är att, trots att livet tar en smärtsam acceleration åt helt fel håll så finns det absolut ingen andledning att ge upp. I mitt fall hade det kanske vart enklast, boka en flygbiljett hem och dyka ner i mammas eller i mina bästa vänners armar. Gråta en skvätt och be dom jaga bort det som gör ont. Men det finns ingenting som får en att växa så otroligt mycket, som motgångar. Just nu känner jag mig starkare än jag någonsin har gjort förut. Från botten till toppen. Det man behöver göra är att säga till sig själv på skarpen eller be någon annan göra det om det känns lättare. Se dig själv i spegeln och säg åt dig själv att
SLUTA tönta dig och SLUTA tänk på saker som får dig att må dåligt och SLUTA umgås med folk som du inte vill umgås med och SLUTA förfan att tyck synd om dig själv och SLUTA gnälla över värdsliga saker och SLUTA tro att saker och ting löser sig av sig självt och SLUTA för fan att nedvärdera dig själv och stå för i helvete upp för JAG är minsann värd mer än såhär!!!!
Säg åt dig själv på skarpen helt enkelt. För det där håller inte. Du är värd mer än så. Du kan ha roligare än så.
Med hjälp av mig själv och vänner så tog jag mig förbi det där och är just nu starkare än nånsin. Och det tänker jag fortsätta att vara! Älskar livet just nu och är väldigt väldigt glad att det blev som det blev. Tack alla vänner och familj, ni är bäst och jag älskar er! :)
PEACE
eller...
Life is too short to stress yourself with people who don't even deserve to be an issue in your life.
Kände bara att de här 2 texterna tilltalade mig så jäkla mycket. Det har nu gått 4 månader sen jag mycket förväntansfullt kom till Sydney, med skyhöga förhoppningar om hur livet skulle bli. Jag hade sökt in på en skola och dessutom kommit in, trotts att jag trodde att inte mina betyg dög. Jag visste att jag skulle söka nya jobb, träffa massa nya vänner och sisst men inte minst - fortsätta på något som jag vid den tidpunkten trodde var kärlek.
CRASH! Dröjde inte länge innan jag insåg att så inte var fallet. Lurad. Nedtryckt. Sparkad på och glömd. Som en tegelsten i huvudet på någon. Eller som en yxa i magen. En snara runt halsen eller kanske något som faktiskt inte går att beskriva i ord alla gånger. Så kändes det.
I mitt huvud var det kaos. Känslor, sinnen, tankar, minnen, måsten, faktan, ALLT var lite av ett kaos.
4 månader har nu gått och jag skaffat mig ett jobb jag älskar. På god väg att avsluta ett diploma of marketing med högsta betyg i alla ämnen. Helt oslagbara vänner som jag vet kommer finnas med livet ut. Många förtjänar guldmedaljer. Så många minnen har dokumenterats, både digitalt, i huvudet och i hjärtat.
Det jag vill få sagt är att, trots att livet tar en smärtsam acceleration åt helt fel håll så finns det absolut ingen andledning att ge upp. I mitt fall hade det kanske vart enklast, boka en flygbiljett hem och dyka ner i mammas eller i mina bästa vänners armar. Gråta en skvätt och be dom jaga bort det som gör ont. Men det finns ingenting som får en att växa så otroligt mycket, som motgångar. Just nu känner jag mig starkare än jag någonsin har gjort förut. Från botten till toppen. Det man behöver göra är att säga till sig själv på skarpen eller be någon annan göra det om det känns lättare. Se dig själv i spegeln och säg åt dig själv att
SLUTA tönta dig och SLUTA tänk på saker som får dig att må dåligt och SLUTA umgås med folk som du inte vill umgås med och SLUTA förfan att tyck synd om dig själv och SLUTA gnälla över värdsliga saker och SLUTA tro att saker och ting löser sig av sig självt och SLUTA för fan att nedvärdera dig själv och stå för i helvete upp för JAG är minsann värd mer än såhär!!!!
Säg åt dig själv på skarpen helt enkelt. För det där håller inte. Du är värd mer än så. Du kan ha roligare än så.
Med hjälp av mig själv och vänner så tog jag mig förbi det där och är just nu starkare än nånsin. Och det tänker jag fortsätta att vara! Älskar livet just nu och är väldigt väldigt glad att det blev som det blev. Tack alla vänner och familj, ni är bäst och jag älskar er! :)
PEACE
Kommentarer
Postat av: mamma
Bra Emelie, nu har du kommit en bra bit på väg. Livet är inte alltid rättvist men det finns bara ett sätt att lära sig och det är att våga leva sitt liv. Stå nu bara inte upp så mycket för dig själv att du glömmer att se människor runt omkring dig.
Postat av: Marie
Mycket bra sagt kompis! Gillar din stil och fortsätt så!!!!
Trackback
