storstadslivet

Gud var 4 veckor har gått fort. Nu är det bara 4 dagar kvar. Det känns.. inte alls faktiskt. Förstår inte riktigt varför jag inte studsar runt av nervositet eller gråter för att jag ska lämna alla eller ler för allt underbart som finns där borta. Jag bara är helt som vanligt. Då undrar man, kommer det smyga sig fram ett psykbryt snart när allt börjar falla på plats att jag faktiskt ska åka? Kommer jag ens förstå det innan jag har åkt? Eller är det helt enkelt så att jag tar alldeles för lätt på saker och ting och oroar mig för lite för mitt eget bästa? Eller är det egentligen bara så att det finns inget att oroa sig över..? Som morfar sa precis, det finns ingen mening med att oroa sig i onödan, dyker det upp problem så får man ta det då.
Kan nog ligga lite sanning i det faktiskt.

Hur som helst. Har börjat packa nu och tillochmed det är lättare än vad jag hade räknat med. Änsålänge har jag bara stött på plagg i min garderob som är: GIVET NER I RESVÄSKAN eller DEFINITIVT STANNA I GAREROBEN. Ska det vara såhär enkelt? Min "to do" lista var inte så lång och min "köpe-lista" var kortare än något annat. Gjorde mina inköp på gekås och det blev inte mer än ett par sockar, solkräm, pocketbok, adapter och en kaffekokare. Vad har jag glömt?

Det är säkert bara så att gud luras och får mig att tro att allt är under kontroll och sen fattas bara att jag kommer till flygplatsen och dom säger: (på danska) Haha va? Nej ditt flyg gick igår.

Nästa gång jag skriver så vet vi svaret! För då är jag förhoppningsvis i Australien :) Tackochhej!